Tuffa perioder leder ofta till något gott för framtiden

 
Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen, men jag har ärligt talat inte haft särskilt mycket att skriva om. Det har den senaste tiden  inte hänt särskilt mycket hos mig och jag har inte haft speciellt många tankar och funderingar och dela med mig av heller. Nu kommer dock ett inlägg som jag hoppas är intressant att läsa.
 
I juni i år tog jag min examen och kan numera kalla mig utbildad socialpedagog. Lyckan var total dagen för examen och så även dagen då betyget på den slutgiltiga, skräckinjagande c-uppsatsen kom. Dock var jag helt slut efter examen och perioden som varit, då jag dels varit otroligt stressad under arbetet med uppsatsen, dels samtidigt försökt att hantera mitt psykiska mående som ännu inte var helt i balans efter föregående år. Jag kom att lära mig den hårda vägen att jag har svårt att hantera stress och att denna är en stor bidragande faktor till att min psykiska hälsa tar stryk. Min skrivkamrat och vän Julia kom att bli en otroligt betydande person för mig under denna period och så även idag, eftersom hon hade orken att finnas där och stötta mig trots mina panikatacker och sammanbrott och samtidigt vara stressad själv över uppsatsen. Hon är för mig en sann vän och utan bland annat henne hade jag inte fixat den sista perioden i skolan. För det tackar jag henne enormt! 
 
På grund av denna påfrestande period gjorde jag ett medvetet val i sommar att vara ledig och inte ta ett arbete direkt efter studiernas slut. Jag blev så att säga arbetslös. Jag har dock valt att kalla det för semester och de senaste två månaderna arbetssökande, då arbetslös låter mindre tilltalande ;). Även om jag hört en hel del kommentarer om att mitt val att vara ledig inte är bra eftersom jag då saknar en inkomst, känner jag att detta val var det rätta för mig. Hade jag valt att ta ett arbete direkt efter examen och arbetat hela sommaren är jag relativt säker på att jag inom en kort tid blivit sjukskriven för utbrändhet. Nu känner jag mig istället väldigt utvilad och bär inte på stressen jag hade innan sommaren. Ångesten jag haft har minskat otroligt mycket och jag känner mig inte längre orkeslös för det jag tar mig an. Nu är dock sommaren snart förbi och ledigheten är inte längre lika tilltalande eftersom jag nu är mycket piggare. Jag längtar efter att få arbeta igen. Så igår fick jag ett meddelande från ett av jobben som jag har sökt tidigare i sommar och som jag har varit på arbetsintervju för. De ville att jag skulle komma in till dem ännu en gång. Jag blev otroligt glad, men samtidigt spänd och nervös över vad mötet kan tänkas gälla. Jag har mina funderingar men jag vill inte ta ut något i förtid. Jag känner mig dock väldogt motiverad och glad över att de faktiskt fått upp ögonen för mig. Jag hoppas helt enkelt på det bästa! 
 
(Bilden är från fotodagen som ett tidigare inlägg beskriver. Fotograf är Sofie Hovling)
 
 

Gråa dagar

Det märks att hösten är på ingång! De ljusa dagarna blir allt färre och de gråa dagarna allt fler. Medan många tycker att hösten är en jobbig tid rent mentalt, finner jag den vara den mysigaste på året. Jag älskar mörkret och kylan som tillåter mig att krypa in under filten framför en bra film med tända ljus. Ofta är det då jag mår som bäst. Att jag kan säga detta är dock förvånande med tanke på hur jag mådde för mindre än ett år sedan, då jag knappt kunde vara ensam och speciellt inte när det blev gråa och dystra dagar. I lite mer än ett år gick jag igenom min mest psykiskt påfrästande tid någonsin, och jag har nog aldrig mått så dålig som jag gjorde då. Det var många psykologbesök och många panikatacker. Tankar som får en att känna sig värdelös fanns jämt där och det gick inte en dag utan att jag grät eller ville fly från det liv jag lever. Även om jag mår mycket bättre idag, kan jag inte annat än att säga att den perioden av mitt liv fortfarande påverkar mig, både till det bättre och till det sämre. Jag är inte samma person som jag var innan den tiden i mitt liv, vilket jag ser som både positivt och negativt. Det positiva är att jag ser livet med nya ögon och jag har nya verktyg att hantera det med. Jag värderar också mina relationer på ett helt annat sätt en tidigare. Det negativa är att jag fortfarande har dagar där panikatackerna kommer och går, dock är dessa inte lika ofta som för ett år sedan. Jag saknar också ibland tjejen jag var innan. Hon som inte överanlyserade allt utan kunde leva utan att tänka på alla tänkbara konsekvenser av olika handlingar, och som inte fick ångest för minsta lilla felsteg eller felsägning i livet. Jag saknar också att inte behöva känna oro över att hamna i en sådan period igen. Det är en stor skräck för mig! Att jag åter igen ska må så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så dåligt så att mina nära och kära mår dåligt av att umgås med mig och inte känner sig tillräckliga. För psykisk ohälsa drabbar inte bara personen som mår dåligt utan också personer som finns i dennes närhet. 
 
Så varför skriver jag detta? Jo, för idag var en sådan grå dag som tillät mig att krypa in under filten. En sådan dag som för ett år sedan hade fått mig att må oerhört dåligt. En sådan dag som hade fått mig att vilja fly från det liv jag lever. (För att klargöra så var det inte bara under grå och dystra dagar jag mådde dåligt, men de kunde få mig att känna mig extra ensam). Jag är glad att jag har återhämtat mig såpass mycket att jag åter igen finner dessa dagar vara mysiga. Jag valde att lysa upp dagen med amerikanska pannkakor till frukost, som syns på bilden nedan, och att mysa under filten i soffan. Man får försöka njuta av det lilla. På kvällen spelade jag även en fotbollsmatch tillsammans med mina fantastiska lagkamrater, vilken vi vann. Nu vankas det dock sängen och en god natt sömn! 
 
Kram <3
 

Fotodag!

Efter flera dagar med regn, blåst och allmänt dystra dagar kom igår tillslut en dag med några timmars sol. Jag och mina pinglor Halina och Sofie bestämde oss för att ha en fotodag, där vi fotograferade varandra. Otroligt trevlig och rolig dag, men någon modell blir jag nog aldrig. Mitt ansikte vill sällan samarbeta med mig och bilderna jag anser blev bra är ironsikt nog bilder där jag inte tittar in i kameran. När jag gick igenom mina bilder igår fann jag att 90 % av dem blev dåliga på grund av mitt ansiktes olika miner. Jag insåg att det är otroligt svårt att kombinera sin kropp med ansiktet och när man tror att ansiktet ser bra ut i kameran har man ofta fel. I alla fall i mitt fall! Jag behöver definitivt öva mina ansiktsmuskler. Halina som är väldigt duktig på att fotografera berättade dock att när man fotograferar är det ofta en av tio bilder som blir bra och att man därför bör ta många bilder i samma pose. Mina bilder instämmer definitivt i detta påstående och jag är tacksam över att Halina och Sofie tog så många bilder som de gjorde så att jag fick några bilder som ansiktet faktiskt stämmer överens med kroppen och där inga grimaser finns. Ne att vara modell är inget för mig mer än på skoj, men efter denna dagen hyser jag stor respekt för dem som faktiskt är det. Det är inget lätt jobb! 
Dagen bjöd på många skratt och trevligt sällskap. Även om den avslutades med en fotbollsträning i regnoväder är den en dag att minnas i positiv anda. 
 
Även Halina och Sofie har spännande bloggar att följa, där ni kan se mer bilder från dagen. Halina tar även upp det spännande ämnet om sockar i sandalerna är okej, hennes blogg finner ni här. Sofies blogg som handlar om hennes liv finner ni här.
 
Här är några av mina favoritbilder från gårdagen.